Koggost såg först dagens ljus år 1958 då Gotlands Läns Mejeriförening (GLMF) lanserade en ny ost. Osten var i detta skede en grynpipig, cylinderformad ost som vägde 5 kg. Den tillverkades 1958-1963 vid GLMF:s mejeri i Hejde på mellersta Gotland och därefter förmodlingen vid mejeriet i Visby. "Kogg" syftar på det medeltida handelsfartyget kogg, som ofta anlöpte Hansestaden Visby och såväl exporterade som importerade ost. Koggosten blev snabbt mycket populär, men produktionen lades ned i samband med MC/Arlas förvärv av GLMF hösten 1968.

I ny skepnad återuppstod Koggost år 1980. Nu var det en lagrad, rundpipig, klotrund ost med färglöst eller rött vaxomslag och inslagen i brandgul cellofan. Osten utvecklades vid Arlas mejeri i Klintehamn på Gotland. Mannen bakom osten var Klintemejeriets chef Bertil Ingmansson, som 1979 f.ö. prisats vid Ostmässan i Skara för Klintemejeriets Edamerost. Ostmästare Lars Lundin vann med en Koggost bronsmedalj vid VM i Ost i Green Bay i Wisconsin våren 1991.

Koggosten tillverkades i Klintehamn fram till den 31 juli 1991 då mejeriet lades ned. Tillverkningen flyttades sedan till Arlas mejeri i Gällstad söder om Ulricehamn, men kvaliteten blev aldrig densamma och produktionen áv Koggosten där upphörde hösten 1995. Osten Blå Gotland skapades som en ersättare till Koggosten, men även den produktionen lades ned.

Vid en ceremoni på Stafva gårdsmejeri den 20 juni 2011 återlanserades Koggosten, som nu tillverkas av Stafva gårdsmejeri och marknadsförs av Wisby Ost. Det handlar även denna gång om den klotrunda Koggosten.

Det har också berättats att den här osten kom till lite av ett misstag, men det har inte bekräftats från någon säker källa.Det var tydligen så att när man på det här mejeriet gjorde Edamer en gång i tiden så var det någon som hällde för mycket grädde i karet, vilket resulterade i en ost med 50% fett (undra på att den är god) och så kom Koggosten till.